Hem > Boktips Deckare > Grisfesten – recension

Grisfesten – recension

Leif GW:s debutroman och mest sålda bok

GW läcka till Geijeraffären och uppsagd från jobbet

GW berättar i sin första självbiografi Gustavs Grabb om bakgrunden till sin debutroman Grisfesten, en del av svensk kriminalhistoria du förmodligen redan bekantat dig med. Journalisten Peter Bratt från Dagens Nyheter ringde till GW för att söka bekräftelse till det rykte som spridits i journalistkretsar sedan gripandet av den så kallade bordellmamman Doris Hopp, att dåvarande justitieminister Lennart Geijer hade samröre med prostituerade. GW bekräftade detta om den dåvarande justitieministern som i det närmaste redan hade gått i pension. Statsmakten med Olof Palme i spetsen dementerade upprepat uppgifterna och Dagens Nyheter gjorde en så kallad ”pudel” där de drog tillbaka sitt påstående och betalade ut ett ansenligt skadestånd vid slutet av 70-talet till Lennart Geijer på 50 000 kr. Leif GW som läckt ut uppgifterna hamnade i ett mediedrev där bland annat Jan Guillou skulle skriva en artikel för att avslöja denna läcka och sammantaget, förmodligen påverkat av att GW tappade sin dåvarande anställning vid Rikspolisstyrelsen, beskriver han i sin nämnda självbiografi hur det fick honom att besöka sin jaktstuga med avsikt att avsluta sin tid och trycke där en gevärspipa i munnen. Lyckligtvis slutförde han inte sitt tilltag i jaktstugan men i affekt och en hämndaktion mot de som gjort honom illa skrev han istället sin första roman på endast sex veckors tid – Grisfesten.

Med det främsta motivet att jäklas med dem som ställt till det för honom är det möjligtvis intressant att det är hans mest sålda bok som både filmatiserats som Mannen från Mallorca och sålts i över en miljon exemplar här i landet. Handlingen kretsar delvis kring en justitieminister som går till prostituerade och på så sätt hamnar i en ”beroendeställning” eller utpressningsliknande situation som utnyttjas av den misstänkte mördaren.

Innan vi fördjupar oss i Grisfesten kan det hur som helst nämnas att det saknades konkret bevisning för Geijers samröre med prostituerade utöver utsagan från den så kallade bordellmamman Doris Hopp, även om GW pekar på indicier och bland annat är övertygad om samröret på grund av det han fått höra i en vänskap med Doris som han beskriver. Det kan även nämnas att de han upplever som mest klandervärda kring avslöjandet utöver sitt eget bidrag egentligen inte var justitieministern själv utan tillkomsten av denna bok kan i högre grad tillskrivas de andra involverade i denna härva, inte minst journalisten Peter Bratt som får sig en stadig ”känga” i kriminologiprofessorns självbiografi.

Jag blev lite förvånad över att problematiken för justitieministern i romanen tog mindre plats i boken än vad jag förväntat mig från orsaken till dess uppkomst, men det gör lyckligtvis inte de andra delarna av romanen mindre engagerande.

Grisfest, rånat postkontor och två mord

Rånaren kommer in till ett postkontor på Dalagatan i centrala Stockholm och hoppar upp på disken framför kassörskan för att sedan ta sig över överhoppningsskyddet och sedan under pistolhot systematiskt tömma kassorna på pengar. När larmet går finns kriminalinspektörerna Johansson och Janebring från spaningsroteln i närheten. Gärningsmannen har redan hunnit avlägsna sig och Johansson kan minnas hans utseende och rörelsemönster bakifrån efter att tagit upp jakten, något han också kommer att känna igen på nytt inom betydligt närmare avstånd till utredningen än han förväntat sig. Två olika mord inträffar senare på personer som bevittnat gärningsmannen till rånet – och finns det även motiv kopplat till en grisfest på Mallorca dessförinnan? På grund av Johansson och Janebrings närvaro i anslutning till händelsen blir de inkopplade till utredningen trots att de tillhör spaningsroteln som refereras till som ”aporna på gården”. När utredningen möts av hinder från självaste justitieministern upptar de egen privatspaning när den verkliga skurken ser ut att komma undan.

Handlingen är intressant och boken bjuder på realistisk inblick i utredningsarbete samtidigt som GW bjuder på väl utvald brottsstatistik där han i vanlig ordning är oöverträffad som svensk författare. Att det är hans debutroman är dock svårt att inte uppmärksamma under läsningen. Att GW är mer ”lättlyssnad” under sina framträdanden än lättläst som deckarförfattare genomsyrar fler verk än just hans första roman men språkhanteringen, antalet karaktärer och den möjligtvis långsamma uppbyggnaden av berättelsen till en början bidrar till att det är en bok som kräver ansträngning från läsaren. Att allting inte är alltför enkelt att ”hacka i sig” behöver inte beskrivas som alltför negativt, det är helt enkelt en annan läsupplevelse än att ta del av en spänningsroman från exempelvis Camilla Läckberg där briljansen ligger i språkanvändningen snarare än kunskapen om polisutredningar. Det omvända kan sägas om Grisfesten och det är svårt att helt enkelt inte uppskatta båda författarnas upplägg i den jämförelsen.

Leif har även själv beskrivit att boken innehåller en ansenlig mängd karaktärer av den enkla orsaken att polisutredningar i denna typ av ärenden helt enkelt involverar många personer. I senare romaner från GW är det färre karaktärer med i bilden, något som möjligtvis tummar på realism för gynna läsbarheten. Det tackar jag för men tycker att det på något vis ger en särskild dimension till denna roman där det är en orutinerad deckarförfattare men med svåröverträffad kunskap om brottsutredningar som ligger bakom. Helt enkelt något unikt som gör denna roman mycket läsvärd.

Det är även tveklöst så att det finns mycket utöver bokens innehåll som gör den intressant i ren kriminalhistorisk mening med tanke på det sammanhang som gav upphov till romanen. Ett avslöjande som för övrigt lade grunden till den omtalade vänskapen med Jan Guillou, som kanske lika gärna kan redas ut då GW tätt inpå mötet med honom och hans artikel för att avslöja läckan till Geijeraffären alltså påbörjade ett försök att avsluta sitt liv. Jan Guillou bad om ursäkt för sin medverkan till artikeln och kontakten dem emellan utmynnade i besök i jaktstugan, gemensamma författarskap och en vänskap som kanske inte är alltför enkel att få grepp om hur den utspelar sig.

Mannen från Mallorca

Grisfesten filmatiserades alltså senare som Mannen från Mallorca med bland annat Sven Wollter i rolluppsättningen. När jag hållit på att skriva denna recension har det även känts naturligt att se den filmatisering som GW hävdar att de flesta har sett, men i och med att även filmen kom ut före jag var född så får jag kanske jag får se mig ursäktad för att missat denna kriminalklassiker. Men det är utan tvekan ett efterföljande verk som förtjänar att nämnas även i denna bokrecension. Intressant att se en illustrering av en så främmande företeelse som just ett postrån – och som dessutom dramatiserats med en rejält gedigen kartongrulle som hjälper kassörskan att precis nå just till larmknappen. Både i boken och filmen lyckas gärningsmannen skaka av sig spanaren Johansson i en skola i närheten men en anmärkningsvärd skillnad är att gärningsmannen i Mannen från Mallorca kliver ner från en ribbstol efter att Johansson sprungit förbi – att klättra upp i en ribbstol kanske inte bör betraktas som en vattentät flyktväg för att dölja sin existens men i Mannen från Mallorca går det naturligtvis alldeles utmärkt. Genomgående mycket underhållande och intressant som ett tidsdokument från det tidiga 80-tal som filmen avser att illustrera. Kan uppskatta att kastas tillbaka till hur Stockholm såg ut under inspelningen, de Volvobilar som fullkomligt dominerade på vägarna, kläderna, tunnelbanevagnarna och frisyrerna från denna tidsperiod – i Mannen från Mallorca finns alltså även denna dimension som på ett naturligt sätt inte kan fångas lika väl i bokform. I allt väsentligt följer filmatiseringen handlingen från boken och jag imponeras även över denna filmatisering. Men var är alla som rökte cigaretter under 80-talet? Nej, jag föredrar boken…

Till skillnad från filmatiseringen bjuder boken på statistik och inblick i utredningsarbete där GW förstås är överträffad som svensk deckarförfattare, även om denna bok nog mer kan kategoriseras mer som en svensk polisroman snarare än en deckare i traditionell mening. Kan starkt rekommenderas.

Grisfesten och Geijeraffären – video

När den där kom ut då så var det mest att folk tyckte att det var, de tyckte helt enkelt att det var en jädra rolig bok, va.

Följ Kriminologen via RSSRSS eller FacebookFacebook!
Kategorier:Boktips Deckare Taggar:
  1. Inga kommentarer än. Dina funderingar är välkomna!
  1. Inga trackbacks än.
Gilla Kriminologen?

facebookfinger