Senaste inlägg

Juridik

Sven-Erik Alhem om aktuella rättsfall

Sven-Erik Alhem

Rättsexpert inom media och tidigare överåklagare i Malmö och Stockholm. Bland annat kommenterade han Breivik-rättegången i SVT-studion. Idag besökte jag hans föreläsning ”Hur säkra kan vi vara på att rättvisan är säker i Sverige?” om  Thomas Quick-skandalen och andra aktuella rättsfall. Jag ska i detta inlägg förklara hans syn på de rättsfall som uppmärksammats i media under senaste tiden – och ge min egen syn på härvan i rättsfallet Quick.

 

Alhem i media

Att Mattias Flinck kan bli frisläppt till denna sommar kommenterade Sven-Erik Alhem tidigare i TV4 Nyhetsmorgon på detta sätt:

 

Inledning

Sven-Erik Alhem har sitt eget aktiebolag och förklarar till de studenter som lyssnar att det är en mycket tacksam karriärväg med sig själv som chef. Så länge man är inställsam vid lönesamtalen. Han även som råd att i början av karriären vara försiktig med att uttala sig om allt det man vill säga till chefen – för att när man i slutet av karriären ändå för möjlighet att att ta tillbaka detta mångdubbelt. Det verkar som att ängslan inför chefen försvinner när man börjar närma sig döden och möjligheten att svamla fritt kommer med åldern. Inget exakt citat. Men återhållsamhet med att kritisera chefen framstår som ett rimligt råd för nybakade kriminologer.

 

Sven-Erik Alhem om Leif GW

Leif GW har gjort mycket gott, stuckit nålen i häcken på polisen när det behövts.

Han berättar om sin vänskap med GW och det mod som krävts för att uttala sig om att ”alla polismän är lata”, en generalisering som få andra skulle vågat uttrycka. En modig samhällsdebattör alltså och en egen reflektion är att det inte framstår som helt orimligt att poliser inte alltid talar i goda ordalag om denna professor – i praktiken består hans arbete inom media av att kritisera dem.

 

Jämförelse att ha rätt och få rätt – samtyckeslagstiftning

Han betonar denna skillnad – det är enklare för den som har utfört ett brott att få rätt än för målsägaren. Bevisbördan ligger  alltså hos åklagaren. Samtalet kom sedan in på svårigheter i bedömningar av våldtäktsmål av denna orsak – så länge det inte handlar om överfallsvåldtäkt är åskådare förstås sällsynt vid denna aktivitet. Tidigare förekom att våldtäktsmän påstod att de inte haft sex över huvud taget, något som efter DNA-tekniken medfört att det ändrats till hävda att kvinnan vad med på detta. Samtyckeslagstiftning skulle kunna sända en viktig signal till allmänheten men samtidigt var han kritisk till ett krav av överenskommelse i avtalsform under förspelet till denna akt, som på ett ungefärligt sätt motsvarar min åsikt om detta. Han nämnde inte vad det skulle kunna innebära för praktisk skillnad i bedömningen – förmodligen skulle det ändå inte bli någon. På så sätt upplever jag detta som en fråga som helt enkelt inte gjort sig förtjänt av det medieutrymme som det tillägnats under den senaste tiden. Att det sänder en god signal väger alltså mot det avtalsmässiga i att på förhand med krav specificera hur den kommande akten ska utföras med en förfrågan om godkännande av detta. Sexigt. Jag ska inte bli för raljerande men jag skulle gärna se att denna fråga hade medfört möjliga förändringar i domsluten innan det är dags att kräva formella avtal för denna sysselsättning. Bevisläget förändras förmodligen inte.

 

Hannes Råstam och Dan Josefsson – fallet Quick

Sven-Erik Alhem föreslår att första läsa Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare” och sedan ”Mannen som slutade ljuga” av Dan Josefsson. Han lovordade dessa böcker jag förstår varför – en intressant bok och en recension av Mannen som slutade ljuga är förstås att förvänta sig på bloggen. Den ger även intryck av denna härva som en vårdskandal/psykologskandal likväl som rättsskandal. Sven-Erik håller fast vid att problemet är att rättsväsendet tagit in bland annat Sven-Åke Christiansson som minnesexpert i rättegångarna. Någon minnesexpert kommer förmodligen inte kallas till någon rättssal igen över huvud taget. Det stämmer nog. Men jag funderar över om det verkligen var så orimligt att han kallades till dessa rättegångar – och om de inblandade personerna inom rättsväsendet verkligen ska bära allt ansvar för det terapisekten på Säter skapat i Quicks huvud och påverkat Sven-Åke att uttala sig om. Nåja, en härva detta jag faktiskt inte vågar göra anspråk på att kunna lyckas reda ut. Men jag ska förklara hur jag ser på detta för tillfället.

 

Sven-Erik Alhem om Göran Lambertz

Lambertz har skrivit artiklar som är urusla. Det är elakt att prata illa om folk men efter de artiklarna förtjänar han det.

Ett skämtsamt uttalande. Kritiken ligger bland annat i att Lambertz på olika sätt menar att Sture Bergwall ”kan vara skyldig”. Men det blir förstås ett fånigt argument när rätten dömer utefter ”bortom rimligt tvivel”. Det finns egentligen inget rättsfall där man med fullkomlig och 100-procentig säkerhet kan säga att någon är skyldig – möjligtvis att Brevik ligger nära denna gräns. Att Quick ”kan” vara skyldig är på motsvarande sätt helt enkelt för oviktigt för att beaktas över huvud taget.

Jag har likväl svårt att hålla med om all den kritik som riktas mot Lambertz – att han inte tog del av förundersökningarna var en miss. Att han uttalar sig i media istället för att gömma sig bakom ett skrivbord får betraktas som något positivt. Att han dessutom emellanåt ger medierna en känga för rapporteringen om rättsfallet är naturligtvis uppfriskande. Att Lambertz skulle vara orsaken till denna rättsskandal framstår helt enkelt inte rimligt – att han ytterst ansvarar för att ingen inom rättsväsendet kan ställas till svars för denna härva är något annat. Något som borde separeras från det faktum att han dömdes i 6 olika Tingsrätter för 8 mord han inte begått. Skandalen är att det utfördes och inte att det saknas möjlighet att ställa dem till svars. Där skiljer sig mina åsikter alltså från Dan Josefssons som i Veckans Brott uttalade sig om att Lambertz är den stora rättsskandalen. Vågar inte uttala mig om Sven-Erik Alhems åsikt om detta. Den hämndlystne från dessa domar kanske får trösta sig med de sociala och möjligtvis materella sanktioner som följt efter att de inblandade hängts ut i offentligheten. Att medier skapar konsekvenser för felsteg ligger i tiden. Var ligger däremot egentligen ansvaret från Säters sida som försökt behandla denna missbrukare med 1800-talsterapi inspirerad från den stollige Freud och obegränsad tillgång till psykofarmaka? För att sedan låta sig tro på de mesta bisarra fabuleringar från Quick som följt av detta. Var ligger Bergwalls egna ansvar egentligen? Det kan alltså konstateras att jag tycker Lambertz tillskrivs alltför mycket ansvar för detta och att jag över huvud taget betraktar det lika mycket som en vårdskandal.

 

Erkännanden i rättssalen

Rättsfallet Quick förde samtalet vidare till erkännandet som företeelse och vilken vikt det har för en fällande dom. Han förklarade att det i enklare mål är möjligt att erkänna sig till en dom, ”vansinnigt”. Svårt att inte hålla med. Han nämnde också det bisarra i alla erkännanden som exempelvis finns för Palmemordet. Det är naturligtvis rimligt att även ett erkännande med krav ska styrkas av övriga uppgifter.

 

Hemglassdäckborrarmålet

Byggmästaren Percy Nilsson blev alltså less på ljudet från glassbilen och gick helt sonika fram till bilen med en borrmaskin och borrade hål i vänster framdäck. När föraren frågade vad han gjorde lät han sig inte beröras av detta och fortsatte borra in i däcket. Han dömdes alltså i Tingsrätten till dagsböter som omvandlades till 100 000 kr.  Tydligen hade föraren upplevt sig kränkt och inte kunnat arbeta dagen efteråt. Sven-Erik talade förstås mycket seriöst om allvarsamheten i detta brottsfall. Att Percy borde undvika att överklaga för att helt enkelt ta sitt straff istället för att ”Däckborraren” ska befästas som uttryck. Men uppriktigt bara – hur jävla roligt är inte detta egentligen? Det finns en orsak till att domen ständigt begärs ut från Malmö Tingsrätt. Jag vet inte om det är någon större förlust för honom att fortsättningsvis betraktas utifrån sin förmåga till handlingskraft för att skapa lugn på området.

Alhem skriver på Expressen om detta här. Bara att överklaga fritt vill jag hävda.

 

Avslutning

I huvudsak studenter på denna tillställning medförde att han avslutade med vissa goda råd. Bland annat att så fort någon har tid över gå och besöka en huvudförhandling. Utan tvekan ett billigt nöje som jag utnyttjar alltför sällan. Detta är förstås en positiv möjlighet som erbjuds i landet. I övrigt förespråkade han att dagligen läsa en HD-dom som förstås alltså präglas av en bra juridiskt språk och lär ut mycket om vårt rättsväsende. En mycket bra idé men som jag aldrig kommer att följa. Tyvärr.

 

Kunnig, engagerande och mycket intressant. Kommer fortsättningsvis att följa honom på SvenErikAlhem.

Sven-Erik Alhem på internet: Svenerikalhem.se

Kategorier:Juridik Taggar:

Lexbase i jämförelse med att beställa handlingarna från domstolen

Lexbase endast en teknisk vidareutveckling?

Hämta dokument

Lexbase har digitaliserat allmänna handlingar. Blir det verkligen ett problem när offentlighetsprincipen blir mer ”tillgänglig”?

I detta inlägg ska jag reda ut mina åsikter om detta och undersöka vad som skiljer Lexbase från att beställa de offentliga handlingar som kan begäras från Sveriges domstolar.

Läs mer…

Kategorier:Juridik Taggar:

Lexbase når DN idag

Så sent som igår hävdade jag att lexbase är en tjänst som relativt snabbt kommer att försvinna i glömska. Efter att nått alla större dagstidningar blir det förmodligen inte så.

Lexbase har alltså ringt runt och begärt offentliga handlingar från brottsmål från landets domstolar för att göra dem tillgängliga och sökbara för allmänheten. På så vis finns det även mer information än det som ryms i polisens belastningsregister – Lexbase ger information även om friande domar och kommer inte att ta bort uppgifterna efter ett tidsintervall. Inom Lexbase lagras domarna digitalt och kommer sannolikt alltid att finnas tillgängliga så länge hemsidan finns kvar. Idag visar de endast domar tillgängliga från 5 år tillbaka i tiden på samma vis som det är möjligt att begära ut handlingar från domstolar.

Problemet med tjänsten är främst att de erbjuder en karttjänst för att ta reda på vilka som inom ett visst område begått ett brott – och att på så sätt offentligt hänga ut de personer som redan bestraffats. Även de som friats från brott och de som utfört brottslighet som inte nödvändigtvis medfört någon kränkning av annan individ – exempelvis narkotikamissbrukare som med en rimligare narkotikapolitik hade lämnats till missbruksvård.

DN rapporterar om eventuell koppling mellan ägaren och brottslighet här och publicerar en artikel om att grundlagen måste ändras snarast.

 

Reklamfilmer för Lexbase

Lexbase har lagt upp två reklamvideor på YouTube som inte verkar överraska med några oanade talanger i videoredigering. En av dem blir dessutom mycket tveksam när den riktar sig till arbetsgivare – vägen ut från kriminalitet är inte arbetslöshet och med den återfallsrisk som redan finns idag gynnar det förmodligen inte någon om arbetsgivare börjar kontrollera tidigare brottslighet utöver den utsträckning som det utförs idag. Myndigheter och exempelvis skolväsendet har redan möjlighet att del av den information som finns i brottsregistret.

 

Hur lanserar lexbase tjänsten?

Tänker slutligen ge utrymme för de positiva aspekter av denna tjänst såsom deras presstalesman uttalar sig till DN:

Den bärande idén i offentlighetsprincipen är att offentlighet är av godo. Vi gör bara det hela modernare. /../

– En kvinna som ska gå på en dejt kan konstatera att den här killen har  fem domar för våldtäkt eller misshandlat sin förra flickvän. Vi ger tryggheten att kunna göra ett val, säger Ljunggren.

DN.se – Grannens domar kan läsas på nätet 

Kategorier:Juridik Taggar:

Grannarnas domar blir tillgängliga med enkel sökning

Lexbase

På måndag öppnar Lexbase som bland annat erbjuder en karttjänst för att se vilka som dömts för brott inom ett valt område. Computer Sweden rapporterar om tjänsten på detta sätt:

Liknande tjänster, eller upplysningar i amerikanska delstater om var sexualförbrytare bor, har till och med lett till mord – på dömda personers grannar eller vänner när hämndlystna människor har försökt att ta lagen i egna händer och ge sig på en dömd sexualbrottsling.

/../ Oavsett vad man tycker om det hela är en sak säker: Den här tjänsten kommer att orsaka rabalder. Mycket talar för att drabbade drar sig för att driva ett förtalsmål, den som är dömd för ett brott vill knappast dra upp sitt förflutna i massmedialt uppmärksammade rättegångar. Och vår acceptans för vad som är kränkande hantering av privat information verkar förändras. Debatten om Ratsits existensberättigande var stark för några år sedan. Av den hörs inte ett pip i dag.

Så blir det nog med Lexbase också.

Artikeln finns i sin helhet på Computer Sweden här.

 

Missbruk av offentlighetsprincipen?

Sammantaget är det en tjänst som förhoppningsvis glöms bort ganska snabbt och förmodligen blir det så också – att ta del av domar är naturligtvis även tillgängligt efter kontakt med domstolar som oftast kan sända handlingarna kostnadsfritt med e-post. Lexbase kommer dock sannolikt att användas på fel sätt där områden med låg social klass enligt tillgänglig statistik kommer att visa högre brottslighet – något som med säkerhet kommer användas med påstått samband till etnicitet på olika internetforum. Dessutom är det naturligtvis rimligt att den som redan sonat sitt straff inte ska hängas ut i offentligheten som en ytterligare bestraffning. En rättslig prövning vore intressant för att se om offentlighetsprincipen sträcker sig så här långt.

Kategorier:Juridik Taggar:

Ska man skänka pengar till tiggare?

Inte helt enkelt att veta hur man ska förhålla sig till det. DN debatt har tagit upp frågan med Bo Rothstein som förespråkar ett förbud mot att lämna pengar till tiggare enligt samma modell som den svenska sexköplagen. De som har en religiös tro på den svenska modellens förträfflighet borde kanske hålla med. DN nyanserar debatten med en granskning som ett svar till artikeln. Vid första anblick verkar rubriken lite naiv med ”Allt börjar i skolan” men det förklaras väl i artikeln och framstår som den enda rimliga lösningen över tid. De avslutar med detta:

 Men alla rationella argument kan lätt svepas åt sidan för den som ställs öga mot öga med en tiggande medmänniska. ”Du kanske stöder maffian, nu får du mindre att ge till Rädda Barnen, du avlastar en korrumperad regering i Bukarest.” Ja, det är fullt möjligt.

Men när vi förringar någons vilja att direkt och konkret hjälpa en människa i nöd har något viktigt gått förlorat.

Därför borde vi göra det förbjudet att ge till tiggare

Allt börjar i skolan

Kategorier:Juridik Taggar:

Inför preskriptionstid för mord!

Preskriptionstiden slopad 2010

Ricard Nilsson skriver i sin krönika på kriminalmagasinet Paragraf att det vore rimligt att återinföra preskriptionstiden för grova brott här. Lite bakgrund är att det länge debatterades om att ta bort preskriptionstiden för grövre brott på grund av förfinad DNA-teknik som ger en ny möjlighet till att lösa äldre brottsfall. Bodström föreslog en förlängning från 25 år till 40 år för mord och grova våldsbrott. Beatrice Ask öppnade sedan för att ta bort preskriptionstiden helt för grova brott som mord och dråp. Lagförslaget drevs igenom och brott med livstids fängelse i straffskalan preskriberas därför inte från och med halvårsskiftet 2010 – och retroaktivt 25 år tillbaka i tiden.

Domarklubba

 

Hur många brott går att lösa?

Jag håller med Ricard i denna fråga. Om preskriptionstiden utgått så finns en möjlighet att räta ut frågetecken i äldre brott och ta lärdom från detta istället. Uppklarningsmöjligheterna för aktuella cold case-fall av dödligt våld ligger enligt Leif GW på 25 rättsfall av 430, alltså 5%. Det gäller då under perioden 1985 till 2010 (DN.se här). Trots citatet i DN:s rubrik att ”många gamla fall går att lösa” är det knappast att betrakta som en särskilt imponerande uppklarningsprocent och att anhöriga skulle vilja genomgå en rättsprocess 25 år senare kan knappast uttalas med säkerhet. Att en gärningsman inte ska kunna vänta ut rättssystemet för att gå fri från sina handlingar är ett argument för den slopade preskriptionstiden – men att vänta på detta i 25 år även utanför fängelset kommer rimligtvis inte utan konsekvenser. Att blicka framåt inom den tidsrymden lämnar förstås inga garantier för gärningsmannen att överhuvudtaget vara vid liv, i synnerhet för någon som alltså är kapabel till dödligt våld. Debatten blir skev om inväntandet till preskriptionstidens slut beskrivs som en fridfull sysselsättning och det är frågan om ett livstidsstraff vid ett senare skede än 25 år efter brottstillfället helt enkelt tillhör en modern och human rättsskipning.

 

Efterfrågas detta av brottsoffer?

Med ett brottsofferperspektiv är det mycket tveksamt om en morddom efter denna tidsperiod på något vis hjälper anhöriga att få tillbaka det känsloliv som präglade tillvaron innan händelsen utan snarare aktualiserar den trauma som tidigare kunnat bearbetas och lämnas till historien. Tomas Quick-rättegångarna visar exempel på berättelser som anhöriga får lyssna till i rättssalen – även om de i fallet Quick inte var sanningsenliga. Jag har inte hittat någon undersökning om brottsoffrens åsikt och förmodligen finns det ingen total enighet i frågan – men det är tydligt att den slopade preskriberingstiden ligger med gärningsmannen i fokus.

 

Preskriptionstid och Palmemordet

Var det avsett som en brottspreventiv åtgärd att ta bort preskriptionstiden för dem som varit laglydiga medborgare i 25 år efter ett utfört mord? Knappast. Preskriptionstiden för Palmemordet var på väg att gå ut och förmodligen klubbades förslaget igenom vid denna tidpunkt på grund av detta. Samtidigt som möjligheten att räta ut det frågetecknet knappast förbättrades. Världens största mordutredning ligger antagligen inte närmare en lösning idag jämfört med hur situationen såg ut två dagar efter dådet. Möjligheten att gärningsmannen ska träda fram och erkänna dådet efter preskriptionstiden är försvunnen och det finns därför en liten om än inte obetydande risk att riksdagens beslut medför att gåtan aldrig kommer att få ett svar. Men hårdare straff är en trend inom den svenska politiken som generellt inte verkar påverkas av vare sig förnuft eller kunskapsbaserad forskning. I detta fall även efter kritik från juristhåll. Det är förstås mycket tveksamt i fråga om rättssäkerhet när beslutet utförts med retroaktiv verkan. Förundersökningen för Palmemordet blir på så sätt heller inte offentlig och vår generation förmodligen aldrig att få reda på sådant Polisen känner till om fallet.

 

Ricard om brottsofferperspektivet

Först har vi brottsofferperspektivet. Naturligtvis bör man ur detta hänseende ställa en gärningsman till svars oavsett hur lång tid som har passerat. Det kan på många sätt hjälpa anhöriga att komma vidare i sina liv. Men samtidigt så kan en ny förundersökning många år senare fungera kontraproduktivt. Genom att riva upp gamla sår kastas ett brottsoffer med full kraft återigen ner i sorgens och saknadens avgrund. Inte för att sorg och saknad någonsin försvinner, det förstår jag, men med tiden avtar styrkan. Säg då att anhöriga ett par årtionden senare tvingas återuppleva allt efter att de lyckats gå vidare med sina liv. Att återigen behöva läsa om en nära anhörigs mord i tidningarna. Att tvingas sitta genom en rättegång. Att konfronteras med något de tidigare har bearbetat. Allt detta kan göra mer skada än nytta.

 

Kategorier:Juridik Taggar:

Göran Lambertz om medierna

Thomas Quick

Lambertz är en motvikt till det lämmeltåg inom journalistiken som nu vill förklara Tomas Quick oskyldig. Det är han visserligen med all säkerhet. Trots att sex olika domstolar dömt honom för åtta mord så är skandalen ett faktum. Möjligtvis mer en vård- eller psykologskandal än en rättsskandal. På något sätt är det bara uppfriskande när Lambertz vill ge medierna en känga.

DN.se – ”Lambertz lägger skulden på medierna”

Kategorier:Juridik Taggar:

Barnläkaren som ”bjöd på dödscocktail” enligt åklagaren

DN skriver om barnläkarmålet och intervjuar överläkaren Viveka som alltså greps misstänkt för mord eller dråp på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Åklaren yrkade för att hon utfört ett barmhärtighetsmord med att ge en dödscocktail till en tre månader gammal flicka.

Artikeln ger en god sammanfattning av  händelsen och DN förklarar att Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otters snart lanserar  boken ”Barnläkarfallet – En förnekad rättsskandal”. Han var alltså Sveriges finansminsiter under stor del av 80-talet och visade oanade talanger för diktförfattande när han uttråkad på sin plats i riksdagen antecknade detta om sitt eget förslag till löntagarfonder:

Löntagarfonder är ett jävla skit
Men nu har vi baxat dem ända hit
Sen ska de fyllas med varenda pamp
som stött oss så starkt i våran kamp
Nu behöver vi inte gå flera ronder
förrän hela Sverige är fullt av fonder

 

Nu ska han alltså skriva om barnläkarmålet så det känns spontant som en bok jag måste läsa.

Dn.se – ”Friade läkaren tvingades fly hatet”

Kategorier:Juridik Taggar:
#8217;